Ett 0 HLR-beslut betyder att hjärt-lungräddning inte ska påbörjas om personens hjärta stannar. Det är en behandlingsbegränsning som tas av två legitimerade personer i vården, varav minst en läkare, när bedömningen är att patienten inte kan tillgodogöra sig behandlingen. Vården strävar efter samsyn med anhöriga, men beslutet är vårdens.
När någon vårdas inom sjukvården så kan man ta beslut om behandlingsbegränsningar. Detta innebär att man kan avstå från olika sorters behandling. Dessa typer av beslut måste tas av legitimerad sjukvårdspersonal. En av dessa personer måste vara läkare och den andra kan antingen vara läkare eller sjuksköterska.
Vilka begränsningar kan man besluta om?
Egentligen kan man besluta om begränsningar om alla olika sorters behandlingar, med det sagt finns det ett antal vanliga begränsningar man brukar beslut om - detta är framför allt hjärt-lungräddning (HLR), intensivvård, intermediärvård, dialys. Beslutet gäller alltså den behandling som annars sätts in vid ett hjärtstopp.
Varför tar man beslut om en behandlingsbegränsning?
Det är ingen lätt sak att besluta om en behandlingsbegränsning, därav att det krävs två legitimerade personer. Själva grunden till beslutet är att man inte kan tillgodogöra sig behandlingen. Om vi till exempel har en patient som har en massiv hjärnblödning och är på grund av detta medvetslös och neurokirurgen redan har beslutat att man inte ska operera då patienten är hjärndöd. I det här fallet är det ganska uppenbart att HLR inte kommer att gagna personen då den egentligen redan är avliden, men hjärtat har inte stannat ännu. I det här exemplet vore det rent av oetiskt att påbörja HLR. För det mesta så är det inte alls så enkelt som ovan. Om vi till exempel har en man i 50 års åldern med tre småbarn med en lungfibros där man beslutat att han inte är kandidat för lungtransplantation och han har vårdats 5 gånger senast året för “attacker” av sin lungfibros och nu har han syrgas i hemmet som han använder dagligen. Det går inte att säga hur man ska göra i den här situationen, men beslutet skulle vara väldigt mycket svårare.
Det är vården som beslutar
Vården strävar alltid efter att nå konsensus med familj eller andra nära anhöriga när det gäller beslut om behandlingsbegränsningar. Men i slutändan så är det ett beslut där det är vården som beslutar och vad anhöriga vill egentligen inte spelar in i beslutet.