Läkemedel vid hjärtstopp
Vid behandling av hjärtstopp är HLR av god kvalitet och snabb defibrillering av överordnad betydelse och det som har störst påverkan på överlevnaden. Läkemedlen ska om möjligt ges enligt handlingsplanen, men HLR och tidig defibrillering ska alltid prioriteras.
Perifer venkateter (PVK)
I första hand rekommenderas PVK i ett så centralt kärl som möjligt, oftast i armbågsvecket. Efter att läkemedel givits ska PVK spolas med inj. NaCI 20 ml i.v.
Intraosseös nål (IO-nål)
Intraosseös infart ska användas om intravenös inte kunnatetableras på två försök. Placering av IO-nål i proximala tibiarekommenderas på grund av att det är enkelt att komma åtutan att störa HLR. Intraosseös infart i proximala humerus gersnabbare tillgång till central cirkulation, men är ändå olämpligti en hjärtstoppssituation. Det är svårare att komma åt utan attstöra HLR. och det finns en betydande risk att patientens armarmanipuleras så att nålen dras ut, särskilt om mekaniska bröst-kompressioner används.
Central venkateter (CVK), perifert insatt central kateter (PICC-line), subkutan venport (SVP)
Om patienten har någon av dessa ska den användas.
Adrenalin
Adrenalin ingår vid behandling av alla hjärtstopp. Användningen av adrenalin i samband med hjärtstopp är vida spridd, och det ses ett ökat antal individer som återfår ROSC och transporteras levande till sjukhus. Dock har endast en randomiserad placebokontrollerad studie kunnat påvisa att rutinmässig användning av adrenalin ger en ökad överlevnad till utskrivning från sjukhus hos patienter som drabbats av hjärtstopp, men med försämrad neurologisk funktion.
Indikation
Adrenalin ingår vid behandling av alla hjärtstopp. Använd-ningen av adrenalin i samband med hjärtstopp är vida spridd,och det ses ett ökat antal individer som återfår ROSC och trans-porteras levande till sjukhus. Dock har endast en randomiseradplacebokontrollerad studie kunnat påvisa att rutinmässiganvändning av adrenalin ger en ökad överlevnad till utskriv-ning från sjukhus hos patienter som drabbats av hjärtstopp,men med försämrad neurologisk funktion.
Verkningssätt
Adrenalin stimulerar alfa- och betaadrenerga receptorer och ger en perifer vasokonstriktion. Det leder till en omfördelning av blodflödet till central cirkulation vilket anses gynna hjärta och hjärna. Den perifera vasokonstriktionen gör att flödesmotståndet ökar, och därmed även det systoliska och diastoliska trycket i aorta. Det koronara perfusionstrycket (CPP) som driver cirkulationen genom hjärtats kapillärer är skillnaden mellan det slutdiastoliska aortatrycket och det slutdiastoliska trycket i höger förmak. Ett ökat tryck i aorta ger ett högre CPP och bör alltså öka cirkulationen i kapillärerna. Studier har visat att både möjligheten att bryta ett ventrikelflimmer med defibriltering, och den genomblödning hjärtmuskeln man kan uppnå under pågående hjärt-lungräddning, är direkt relaterad till CPP. Det finns en ökad medvetenhet om adrenalinets potentiellt skadliga effekter. Visserligen ökar både det koronara och det cerebrala perfusionstrycket, men det sker till priset av en ökad syrgaskonsumtion, ökad ventrikulär arytmibenägenhet och en försämrad hjärtfunktion efter lyckad HLR. Dessutom finns experimentella data som visar en försämrad cerebral mikrocirkulation. Den optimala dosen av adrenalin är inte känd, och det finns heller inget humanvetenskapligt stöd för upprepade doser.
Dosering
Injektion adrenalin 1 mg ges intravenöst eller intraosseöst med fyra minuters intervall. I första hand rekommenderas injektionslösningen 0,1 mg /ml följt av inj. NaCl 20 ml. Infusion ska inte ges rutinmässigt utan endast vid hypovolemi.
Amiodaron
Amiodaron ges efter tredje defibrilleringen oavsett om det är kvarstående VF/VT eller återkommande VF/VT efter perioder av annan rytm.
Indikation
Hjärtstopp med kvarstående eller återkommande VF/VT.
Verkningssätt
Amiodaron är ett antiarytmiskt läkemedel. Det förlänger aktionspotentialen hos myokardcellerna i förmaks- och kammarmyokard, förlänger QT-tiden och den tidsperiod då hjärtmuskelcellerna inte är mottagliga för nya elektriska impulser (refraktärperioden). På så sätt ökar chansen att bryta ett VF och förhindra återkommande VF. Det har även en lättnegativ inotrop effekt och ger en perifer kärlvidgning som är beroende av hur snabbt det ges. Amiodaron är kärlretande och har en rad allvarliga biverkningar som måste övervägas vid långtidsbehandling men som man kan bortse ifrån vid behandling av hjärtstopp.
Dosering
Efter tredje defibrilleringen ges inj. amiodaron 50 mg/ml 6 ml(300 mg) som späds med glukos 50 mg/ml till en volym av 20ml, och ges som bolusdos under ett par sekunder följt av inj. NaCI 20 ml eller infusion. Efter femte defibrilleringen ges halvdos, dvs. amiodaron 50 mg/ml 3 mi (150 mg) som späds med glukos 50 mg/ml till 10 mi.
Eventuellt beslut om användande av outspätt amiodaron tas av medicinskt ansvarig läkare inom varje organisation.
Lidocain
Injektion Lidocain 100 mg iv eller io kan användas som ett alternativ om amiodaron inte finns tillgängligt.
Syrgas
Vid hjärtstopp ska syrgas till en början ges med så hög koncentration som möjligt. Efter ROSC ska syrgasflödet anpassas så att SpO2 ligger mellan 94 och 98 procent. Förhöjd syrgaskoncentration (hyperoxi) kan eventuellt ge negativa effekter som minskat koronart blodflöde, ökad reperfusionsskada i infarktområdet samt atelektaser. Hyperoxi har också visat sig leda till ökade neurologiska skador.