Isvett
Ring 112
Symptom
Första hjälpen
För många är det en lockelse att gå ut isen på en fin vinterdag. Men det finns anledning att vara försiktig, inte minst på hösten och sent på vårvintern. Gå aldrig utan isdubbar eller ispik på okända isar och helst inte ensam. Även en livlina hör till utrustningen, minst en i gruppen. Faror lurar också då det gäller skidåkare. Gå eller åk över isen på goda avstånd från varandra, för att sprida belastningen. Lossa skidbindningarna! Tänk på att man med skidor, skridskor och snöskoter kan av farten komma långt ut på tunn is innan den brister.
Strömmande vatten kan snabbt förvandla "säker" is till en lömsk fälla. Därför gäller det att se upp vid tillflöden, utlopp, i sund, och över grund. Dessutom givetvis alla bäckar, åar och älvar. Det är här vattnet är i rörelse och tvingar upp varmare djupvatten som kan tina upp isens undersida!
Sprickor och råkar i isarna är andra fällor som man bör se upp med. Is på reglerade vatten finns det också all anledning att vara försiktig på.
Vistelse på isar fordrar alltid försiktighet och iskunskap, som är en färdighet att kunna dra slutsatser om isen är bärbar av dess utseende, struktur och av platsen var man befinner sig på. Hur ska man veta att isen håller eller inte? Bäst vore om det finns en erfaren med, som kunde förklara hur man känner igen de olika isarna. Här följer en beskrivning på "isens vinterliv" från den första tunna isen:
Olika isar
På hösten börjar isarna lägga sig om ock först i tunna, svaga skikt redan i oktober.
Isläggningen kan gå hastigt fram vid lugnt och kallt väder, men sveper en vind över den nedkylda ytan så uppstår ingen slät spegel, utan issörja bildas. Men när luften är tio grader kallt, kan under ett dygn frysa 2½ centimeter tjock is. Snö förhindrar isen att frysa tjockare. Av vattnet och snö bildas sörja, som fryser till skör och svag stöpis. Is som fryser i blåst är skörare än den is som bildas i lugnt väder. Havsisen är skörare än insjöarnas isar. Den fasta isen når sällan en tjocklek över 70 cm, och detta är ett vanligt mått i de nordligaste, östligaste och inre vattnen. Söderut och västerut är 50 cm ett typiskt genomsnitt.
Det är faktiskt skillnad på is och is. Det vet alla som studerat isarna från isbildningen på senhösten till de sista sköra vårisarna! All is är inte fruset vatten i form av kärnis. Det finns många andra isbegrepp som t.ex. stöpis, drivis, glansis, snöis, skruvis, skrovelis m.m.
För isvant folk, som litar på sin tränade blick och känslan i pikstaven, kan det också gå illa. Henrik Ramsay skrev i boken "I kamp med Östersjöns isar", 1947 följande: Hemmansägaren Jöransson blev ett offer för isen medan han jämte en annan rotkarl var sysselsatt med att medelst en lina i fören draga båten, brast den svaga blåisen under honom, och innan han kunde taga sig upp sköt den sig samman och skar halsen av honom så att huvudet blev på isen.
Isens hållbarhet
Isens tjocklek är ingen garanti för dess hållbarhet, hållbarheten är mest beroende av isens struktur. En klar, genomskinlig och jämn kärnis (glansis) är starkast. I allmänhet bör en sådan is vara åtminstone 5 cm tjock, för att bära en människa. En vit, ogenomskinlig is är inte lika stark som kärnisen och bör vara åtminstone 10 cm tjock, innan den håller att gå på.
Vid strömma ställen är isen alltid svag. Därför gäller det att vara synnerligen försiktig där avlopp rinner ut, nära broar, å och älvmynningar. I smala sund är isen i allmänhet svagast i mitten, om stränderna är likadana, därför att strömmen är starkast i mitten. Om åns ena brink är långsluttande och den andra brant, är isen svagare längs den branta sidan, för att strömmen är starkare där. Sprickor försvagar hållbarheten, fastän de inte når helt igenom isen.
Kärnisens hållbarhet
- människa, häst, motorcykel 10 cm
- 1000 kg tung personbil 15-20 cm
- 3000 kg tung bil (med last) 30 cm
Värdena gäller under -5 C temperatur. Då temperaturen är mellan -5 och -0 bör isen vara minst 10% tjockare och vid temperaturer över 0 åtminstone 25% tjockare.
När man har lärt dig var svag is brukar finnas, kan man undvika dem eller också försiktigt och kolla dess bärigheten. Likaså skall man alltid stanna och kolla isen innan man ger sig ut på ett område där isen växlar karaktär. Mörkare färg tyder oftast på tunnare is. Ljusare färg kan ange mindre bärkraftig stöpis. Glesare rimfrost mönster anger oftast att isen här lagt sig senare. Ligger det snö på isen får man hålla utkik efter gråa stöpfläckar som kan vara tecken på underfrätning. En liten nivåskillnad befarar ett nyfruset område. Tjockare drivor måste alltid undersökas, under dem kan isen vara helt bortsmält.
Då man stampar, slår eller åker skridsko på sötvatten kärnis, som är knappt decimetertjock, hörs en klingande ton. Stiger tonhöjden är det ett tecken på att isen blivit tunnare. Havsisens varningssignal är ett knastrande sprakande ljud som blir alltmer intensivt ju tunnare isen är. Ibland är den helt tyst!
Vårisarna är lömska och svåra att bedöma deras hållbarhet, som dessutom kan mycket snabbt försvagas. Den borde vara åtminstone 20 cm tjock, för att vara farbar.
Isen fräts på ovansidan av sol och varm vårluft, samtidigt som de utsätts för en kraftig frätning på undersidan, där det tidigare kompakta islagret delas upp i alltmer friliggande pelare. Därför tränger det upp vatten ur ett pikhål redan innan man slagit igenom isen. Andra tecken på att isen börjat bli påverkad, är att ytan mörknar och får allt större porer, som efter hand växer ut till öppna fräthål.
Kom ihåg att alltid vara aktsam. Isen du gick ut på, håller kanske inte på vägen tillbaka. Oftast blir isen skör först vid stränderna och speciellt i vassarna. Dessutom kan isen vara snötäckt och dess struktur och tjocklek är svår att bestämma.
Utrustning för isar
- Isdubbar nära till hands
- Pikstaven är bra för att känna på isen
- Livlina, tillgänglig utanpå packningen
- Byteskläder i vattentäta påsar
Isdubbar
Då det är möjligt att gå på isen bör man alltid ha på sig isdubbar. Isdubbarna plats är definitivt inte i ryggsäcken eller hemma i skåpet. Vanligtvis används isdubbar som hänger i ett band runt nacken. De är lätta att ta på sig, men de är också lika lätta att ta av sig. Dessutom är de ofta obekväma och man trasslar sig i dem då man pysslar med något. Faran är att man inte har dem på sig när man behöver dem.
Men om man använder isdubbar av en typ, som är fastsatta i överrocken, är de alltid säkert med. Man brukar säga, att olyckan kommer inte med bjällra runt halsen. Alltså man vet inte på förhand, när faran nalkas.
En annan variant på isdubbar är de så kallade Alltid Redo Isdubbar. Grundprincipen är den samma, men de "förvaras" på ett annat ställe. Eftersom man oftast använder samma kläder ute, lönar det sig fästa så kallade Alltid Redo isdubbar på dem. Bästa platsen är på ärmens yttersida ca 10 cm från ärmslutet. Där är de varken i vägen eller stör på något sätt, men ändå nära till hands. Isdubbarna behöver inte vara stora, små lätta (ca 5 g) isdubbar följer omärkbart alltid med. Fritidsrockens ärm är den lämpligaste platsen, därför att de är inte obekväma eller i vägen där. Dessutom kan fästesnöret vara kort. När isdubbarna behövs, rycker man ut dem med snöret.
Flythjälp
Skribenten har en par gånger gått ner sig på svaga isar utan flythjälp. Båda gångerna hölls överkroppen på isen så att ryggen hölls torr. Men ändå har flythjälpen följande fördelar: Man slipper vara rädd för att sjunka i vattnet, och behöver inte simma eller trampa vatten för att hålla sig uppe. Alla rörelser kyler i vatten. Den håller dig flytande om du skulle bli nedkyld, handlingsförlamad eller medvetslös. För skidåkare och skridskoåkare är ryggsäcken den bästa flythjälpen. En vanlig ryggsäck, med bytesplagg i vattentäta påsar, har en avsevärd flytkraft. Flythjälpen ska dessutom vara fastspänd, helst med avbärarbälte.
Ispik
Med hjälp av en pikstav (ispik) kan man kontrollera isens hållfasthet. I brist på pikstav, kan man använda en par meter lång armstjock stav. På kärnis räcker det med att slå ett kraftigt slag med piken ungefär en meter framför fötterna. Tränger det då inte upp vatten ur hålet, håller isen troligtvis. Om staven går igenom isen, går man tillbaka och söker en ny väg. Med pikstavens smidda krok kan man även dra upp någon som gått ner sig i en vak.
Om man är tvungen att gå ut på isar med osäker hållbarhet, lönar det sig att koppla ihop sig med en livlina. Det är även den enda konsten man kan rädda en människa som strömmen dragit med sig under isen.
Då man skidar på isen, är det bäst att öppna bindningarna genast när man börjar ana isens styrka. Då lossnar de lätt från fötterna om det går på tok.
Att reda sig ur isen
Om det ändå går på tok och du trillar i, gör såhär:
- Ta det lugnt, vinterkläderna gör att det dröjer ca 10-15 minuter, innan du blir påverkad av det kalla vattnet.
- Ropa hjälp (om det finns människor i trakten).
- Vänd dig åt det håll som du kom från (där höll ju isen nyss).
- Slå sönder svag is med knytnävarna.
- Hugg isdubbarna (kniv, nycklar e.d.) långt upp på isen.
- Drag överkroppen upp på isen.
- Rulla dig upp på stark is.
- Rulla runt i snön (en del av fukten sugs upp av snön), slå av snön från kläderna.
- Kryp ännu litet för säkerhets skull.
- Stig upp först på stark is.
- Skynda dig till en varm plats - rör på dig !
- Våta kläder lönar sig inte att ta av innan förrän man kommit till en varm plats.
Om du inte har isdubbar, släng ett vått klädesplagg möjligast långt. I kölden fryser det strax fast i isen och ger dig ett handtag att ta i. Ett annat alternativ är att vända sig på rygg, breda ut armarna på isen och försöka med fötterna få stöd från vakens motsatta kant eller göra simrörelser med benen för att få ryggen och sedan hela kroppen på isen.
För att rädda en annan, försök snabbt få tag på något mellanstycke; ett rep, en skida, sammanknutna jackor, två genom trissorna hopkopplade skidstavar m.m. Kryp närmare vaken, lugna ner honom, räck åt honom hjälpmedlet. Om isen håller kan den som hjälper gå fram till iskanten och räcka fram sin pikstav och dra upp kamraten. Men kom ihåg, räck aldrig fram handen. Du måste alltid kunna släppa taget om den nödställda blir panikslagen och drar dig med i vaken. Hugg med kniven ett fäste i isen så att du inte själv glider i vaken.
Skridskor på is
Långfärdsåkning på skridskor är en sport som lockar allt fler utövare. Vårt land erbjuder unika möjligheter med sin långa kust, sina skärgårdar och tiotusentals insjöar.
Långfärdsentusiasterna talar gärna om den underbara känslan av tyngdlöshet, som de upplever på blanka isytor med vinden i ryggen. Sporten har dessutom fördelen att passa alla åldrar, utom möjligen de allra minsta.
Långfärdsåkningen har framförallt två riskmoment; du kan gå igenom isen och du kan falla och skada dig. Eftersom skridskoåkaren kan komma upp i ganska höga hastigheter, (i medvind på bra is är 30 km i timmen inte ovanligt), är det lätt hänt att du slår dig om du faller. Risken att skada sig allvarligt minskas avsevärt om det mest utsatta kroppsdelarna utrustas med skydd.
Skridskoåkaren färdas långa sträckor och måste ofta välja de tunnare, senare lagda isarna för att hitta snöfria och åkbara områden.
"Med farten ökar faran", dvs. farten gör att man kan komma långt ut på svag is innan den brister. Vilket innebär att man kan få svårt att ta sig tillbaka till is som håller att ta sig upp på. Då kan det vara näst intill omöjligt att själv ta sig upp med enbart isdubbar. En kamrat utrustad med Räddningslina kan vara avgörande för hur räddningsaktionen skall sluta.
Fiske på is
För gående är risken inte lika stor att komma långt ut på den svaga isen. Om det brister är det oftast inte så långt tillbaka till bärig is.
Fiskare brukar ofta dröja sig kvar ute på vårisarna och får då problem att ta sig tillbaka eftersom solen och värmen gör att isen närmast land smälter under dagen. Speciellt på södervända stränder. Går du igenom på sådana isar är det oftast omöjligt att ta sig upp.
Isbillen, förr vanlig vid isfiske, är ett utmärkt redskap. När fiskare vandrade ut över isen lät de den falla med sin egen tyngd för varje steg. Risken att gå ner sig blev minimal. Numera har de flesta pimplare övergått till att använda isborr. Erfarna fiskare plockar dock gärna fram billen när det blir dags för att ge sig ut på vårisarna, eller kompletterar borren med en pik, när det är risk för svaga isar.
Skidor på is
För skidåkarna och sparkåkarna är det inte farten som är det stora problemet. Här är faran att vikten är fördelad över ett större område. Skidorna och sparkens medar fördelar ut vikten över en större yta, vilket gör att man kan åka på is som skulle brista för en gående person.
Risken är stor att man inte märker att man kommer ut på ett område med tunnare is. Skulle isen brista, kan man befinna sig långt bort ifrån is som håller att ta sig upp på. För skidåkarna tillkommer även problemet att få av sig skidorna när man ligger i en vak. Många bindningar är praktiskt omöjliga att lossa när man ligger i en vak.
Skoter på is
Snöskotern används ofta på is, tyvärr med åtskilliga drunkningsolyckor som följd. Snöskotern tar dig enkelt och smidigt fram på isen. Många gånger så utgör de isbelagda vattendragen den bästa färdvägen men inte alltid den säkraste. Den vanligaste olycksorsaken med snöskoter är körning genom is och de flesta som omkommer i snöskoterolyckor drunknar. Kom ihåg att all färd på is sker på egen risk! Utmärkta leder visar var isen normalt sett är säkrast men utgör ingen garanti för att den håller.
Snöskotern har både hög fart och stor viktfördelande yta, därför kräver den tjockare is än vad som behövs för en skidåkare. Motorljud och vibrationer gör dessutom att föraren inte hör isens varningssignaler. Du kan därför komma långt ut på svag is innan den brister.
Innan du ger dig ut:
- Planera färdvägen, lyssna gärna på ortsbefolkningen om du är osäker.
- Undvik att köra på okända vattendrag.
- Undvik mörkerkörning, på ej utmärkta isleder.
- Kom ihåg att tidigare "säkra" överfarter kan försämras, speciellt vid reglerade vattendrag.
- Kör aldrig ensam och håll ut avstånden mellan snöskotrarna.
- Låt långlina (ca 30 meter) med flöte löpa efter snöskotern vid färd på is. Det kan vara räddningen.
- Ha lyset på även dagtid.
- Ha hjälm och reservkläder med.
- Isdubbar skall självklart sitta runt halsen, inte ligga i verktygslådan. Ta med flythjälp och räddningslina.
Olycka på is
När du skall hjälpa någon som gått igenom isen bör du tänka på följande:
Låt dig inte gripas av panik. Om personen är vid medvetande och inte har ansiktet under vattnet kan du ta det lugnt och planera räddningen ordentligt. Vinterkläderna gör att det dröjer i regel ca 10-15 minuter innan personen blir så påverkad av kylan att gripförmågan och reaktionsförmågan blivit allvarligt nedsatta. Det finns ingen anledning att i detta läge riskera din egen säkerhet och kanske hela räddningen bara för att vinna några minuter. En livräddare som ligger i en annan vak är ju inte till så stor hjälp!
Närma dig vaken från samma håll som den nödställde kommit. Där höll ju isen för honom innan han gick igenom och då bör den också hålla för dig om du beter dig rätt.
Känn dig för med ispiken. Lugna och uppmuntra den nödställde.
Sträck aldrig fram din egen hand till den nödställde! Detta är regel nummer ett när du skall rädda någon ur vattnet
Ha alltid något emellan dig och den nödställde, s.k. "förlängda armen". Det kan vara din ispik, en räddningslina, en livboj, trädgren etc.
Förlängda armen
Vad du behöver beror på hur stark isen är, hur nära vaken du kan komma. Är isen stark ända fram till vaken kan du sträcka fram din ispik. Ta ordentligt spjärn med skridskorna och dra upp den nödställde. Är isen svag behöver du något längre ex. din räddningslina el. en livboj med lina som du kan kasta ut till den nödställde.
Är avståndet för långt kanske du även behöver lägga dig ner och försiktigt hasa dig så nära att linan räcker fram, och sedan kasta ut linan till den nödställde.
Även du måste vara säkrad med en lina till kamrater på säker is. Kolla att den nödställde har fått ett säkert grepp om linan. På Hansalinan finns en ögla att stoppa in handen i. Ingen skall behöva drunkna därför att hans stelfrusna händer tappar taget om linan. Samtidigt som du drar i linan hjälper den nödställde till att ta sig upp med sina isdubbar. Det allra bästa är om den nödställde kastar upp sin Räddningslina som är fastsatt i midjebältet på ryggsäcken, då har han båda händerna fria och kan arbeta sig upp med hjälp av isdubbarna samtidigt som du drar i linan.
Ring larmnumret 112
Ta aldrig för givet att det går att klara räddningen utan hjälp. Försök att få någon att ringa larmnumret 112. Om inte annat så för en snabb ambulanstransport av nedkylda.
Promenera på is
Hur skall den som inte känner till is veta om den är säker eller ej? Det räcker inte att konstatera att det finns folk, kanske mycket folk ute på isarna.
För många är blank is detsamma som farlig is. Ingen tjocklek räcker till för att de ska känna sig trygga. Men så fort det kommit lite snö på isen och några fotspår i snön tycks underlaget plötsligt betraktas som säkert!
Man kan ofta se folk promenera, föräldrar dra barnvagn på isar som de aldrig skulle drömma om att gå ut på om de kunde se vad som dolde sig under snötäcket. Den som har erfarenhet av is testar alltid noggrant underlaget med ispik eller isbill. De vet att isen lägger sig ojämnt och att den hela tiden förändras genom inverkan av väder och strömmar. Att det kan brista på hemvägen fastän det bar på utvägen.
När det brister kommer det alltid som en överraskning. Det är ju ingen som självmant ger sig ut på ett område med för svag is. Därför måste man alltid vara utrustad med isdubbar och flythjälp och dessutom ha sällskap av minst en vuxen person utrustad med räddningslina.
Barn på is
När vi ger oss ut på isar som inte är hundraprocentigt bäriga överallt tar vi på oss ett ansvar, vår närvaro kan ju locka ut andra, vuxna som barn. Att barn inte skall vistas ensamma ute på isarna borde vara en självklarhet för alla. Men ändå ser vi vid ett flertal tillfällen varje år hur barnen leker, kastar stenar och ännu värre "jumpar" mellan isflaken. Dessa livsfarliga lekar slutar ofta i katastrof.
Barn på isen skall ha sällskap av minst en vuxen person.
Icke simkunniga barn bör ha en Räddningsväst på sig, den har krage och kraftiga flytkroppar på framsidan, så att den vänder en medvetslös person till ryggläge, så att ansiktet kommer ovanför vattenytan. När barnen fått ordentlig vattenvana och är simkunniga bör de också få ryggsäck. Den packas med lätta, porösa plagg i plastpåsar.
Man bör även låta barnen få öva med isdubbar och räddningslina innan man ger sig ut på isarna. Då behärskar de greppen bättre om det blir allvar.