Lugna personen. Håll den bitna kroppsdelen stilla. Låt den drabbade vila med den bitna kroppsdelen högt. Rör ej bettet. Lägg ett förband, börja på ovan bettet och linda utåt. Ring giftinformationscentralen för råd 08-33 12 31 eller 112.
Om den drabbade blir kraftig allmänpåverkad.
Bett av giftorm i Sverige sker i huvudsak av huggorm som är den enda giftiga art som förekommer naturligt i landet. Huggormsbett kan ge allvarliga generella symtom med utveckling av chock men vanligare är att symtombilden begränsas till lokala symtom med smärta och svullnad.
En rad tropiska ormar finns i både privata och offentliga terrarier. Behandling av bett av tropiska giftormar är därför inte helt ovanligt i Sverige. Regler för tillstånd att hålla en giftorm i privat ägo varierar runt om i landet och bestäms av den regionala hälsovårdsmyndigheten. Man räknar med att inte mindre än 120 olika arter av giftormar finns runtom i Sverige.
Flertalet av de tropiska giftormarna kan ge livshotande symtom som kan kräva behandling med ett motgift i form av ormserum. Det finns ett tjugotal olika ormsera tillgängliga i Sverige. Dessa tjugo olika ormsera täcker in flertalet av de olika giftormar som finns i landet. Flera ormsera är polyvalenta, dvs täcker in mer än en sorts ormgift. Å andra sidan kan ormar av samma art men olika sorter, t.ex. skallerormar kräva behandling med olika sorters ormserum. Det är därför viktigt vid ormbett att identifiera ormen så att rätt sorts ormserum används. Experter som kan identifiera ormen finns exempelvis vid Skansenakvariet i Stockholm och Universeum i Göteborg. Ormserum finns tillgängligt runt om i landet på de större sjukhusen men tillgängligheten kan variera stort och det är viktigt att varje sjukhus listar vilka ormsera som finns lokalt tillgängliga. Apoteket Scheele i Stockholm har ett centralt lager av ormsera och härifrån kan man rekvirera serum vid behov. Ormserum från apoteket Scheele kan nå fram till alla sjukvårdsinrättningar runt om i Sverige inom 4-6 timmar vid akutrekvisition.
Mortaliteten av huggormsbett är så låg som 1-2 promille. I Sverige inträffar cirka 200 bett per år vilket innebär något enstaka dödsfall varje årtionde. I hela Europa anges dödligheten till 30-50 personer per år.
Dödligheten av tropiska ormar varierar mellan olika länder och med olika ormarter. I länder i Afrika och i Indien är dödligheten högre än i Europa vilket bl.a. kan bero på längre avstånd till medicinsk behandling och sämre tillgänglighet till relevanta sera.
Bland världens allra mest giftiga ormar kan nämnas kungskobra, svart mamba och australiensisk taipan. Giftigheten mellan olika varianter inom samma art kan variera betydligt, t ex olika kobraarter. Generella symtom blir mer uttalade om bettstället är mer centralt på kroppen än perifert. Lokalsymtom blir mer uttalade på extremiteterna. Vanligaste bettställen är på fötterna och händerna. Det är vanligare att män blir bitna än kvinnor. I olika studier har ormbett varit mer än dubbelt så vanligt bland män som bland kvinnor. Ormbett är vanligast i åldern 20-50 år.
Lokal smärta och svullnad kring bettet. Domningar i biten kroppsdel.
Symtomen är i regel lokala och generella. Generella symtom indikerar allvarlig förgiftning. Cirka 25% av betten ger allmänsymtom och 75% endast lokalsymtom. Bett av svensk huggorm liknar bett av många exotiska giftormar men merparten av huggormsbett går endast med lokalsymtom.
Vanliga symtom på ormbett är smärta följt av svullnad och missfärgning. I en afrikansk studie uppvisade 66% ödem, 12% missfärgning (hemorragier) och 6% nekroser. Smärtan är ofta intensiv och analgetikakrävande. Vissa tropiska ormar som “flerbandad krait” som förekommer i sydostasien kan ge allvarliga generella förgiftningssymtom med förlamningar utan påtagliga lokalsymtom.
Ormgiftet kan vara i huvudsak hemorragiskt eller neurotoxiskt paralytiskt. Detta varierar med ormens art men dominerande symtom är ofta en lokal svullnad, smärta, missfärgning och i uttalade fall en nekrotisering av vävnaden. Hemorragiskt toxin ger mer omfattande vävnadsskada med svullnad, blödning och nekrotisering jämfört med neurotoxiska toxin. Risken för utveckling av ett kompartmentsyndrom är betydande vid ormbett i armar och underben. Neurotoxiskt gift kan i värst fall ge upphov till komplett paralys med andningsinsufficiens och behov för assisterad ventilation och respiratorvård, vilket är vanligt i Vietnam (“flerbandad krait”).
Ormgiftet sprids i huvudsak efter bett via lymfan i vävnaden. Ormgiftet påverkar blodets koagulationsförmåga och kan inducera en dissiminerad intravaskulär koagulation (DIC). Vissa ormgifter kan dock ge blödningsrubbningar med trombocytopeni utan DIC. Det är viktigt att kontrollera patientens status avseende blödning såväl kliniskt som i laboratorieprover. Vid bett av mycket giftiga tropiska ormar kan såväl initialstatus som initiala prover avseende koagulationen vara helt normala för att inom 24 timmar derangeras fullständigt. Kontrollera blödningspåverkan i munslemhinnan och i retroperitoneum, där stora spontana blödningar kan uppkomma, vid kliniska tecken på blödning (CT).
Svullnaden efter ett ormbett kan variera påtagligt och progridiera under lång tid, ibland under mer än 24 timmar. Svullnad som sprider sig över en större led, som armbågen vid bett i handen eller knäet vid bett i foten är tecken på allvarligt bett. Svullnaden i sig kan skapa ett kompartmentsyndrom i t ex en hand eller ett ben. Kompartmentsyndromet kan kräva kirurgisk intervention med fasciotomi men bettstället skall primärt lämnas i fred och ej skäras i eller diatermeras.
Missfärgningen blir ofta hemorragisk, rödblåfärgad eller mörklila övergående till svart vid nekrotisering av vävnaden. Nekrotiseringen omfattar hud, mjukdelar och djupare delar. Fingrar kan behöva amputeras partiellt eller helt. Missfärgningen och svullnaden kan vara omfattande även utan nekrotisering, ibland över ett helt ben och upp över bålen.
På bettstället finns oftast men inte alltid spår efter två huggtänder med 0,5 till 2 centimeters avstånd. Avståndet mellan tänderna kan ge en vägledning om vilken orm som bitit. Det kan förekomma både ett, två eller tre punktformiga eller strimformiga bettmärken (”fang marks”).
Lugna personen. Be den drabbade att vila och håll den bitna kroppsdelen stilla, helst i högläge. Rör ej bettet. Ring sjukvårdsupplysningen eller giftinformatonscentralen för råd. Om den bitne blir kraftigt allmänpåverkad.